teberoende

Påsklov har vi inte, men Isak har åkt med sin mormor och morfar till Arjeplog en vecka.
Vi har pratat med honom i telefon och han verkar må hur bra som helst de -27 graderna till trots.
De kom fram tidig lördagsmorgon och på söndagen var det -27 ute och 7+ inne i stugan.
Isak hade sovit med underställ och joggingset.
Att åka snöskoter och uppleva en massa snö var tydligen jättehäftigt.
Igår var de ute och pimplade och så hämtade de naturligtvis vatten från sjön också. Isak hade fått dra upp hinkarna.
Stugan har nämligen varken el eller rinnande vatten. Där klarar man sig med vatten från sjön och vedspis.
Toa? Tja det finns ju dass !

Här är stugan, i yttre änden av ladan är dasset.
Närmaste granne bor över sjön, eller 7 km bort i skogen/ myren...

Nu har Isak börjat fundera på döden på allvar.
Vad händer när man dör? Vart kommer man?
Vi har pratat om att alla dör när de är gamla nog (ingen ålder är sagd, jag vågar inte lova honom att jag lever länge eftersom man faktiskt inte vet vad som händer).

Igår när Isak skulle somna så klarade han inte av det utan sa att det inte funkade fastän han blundade och försökte. Vi sa att han inte skulle tänka på att sova utan bara slappna av och låta det få ta lång tid (ibland är han stressad över att han inte somnar direkt och då hjälper det att han vet att det får ta tid).
Han kom dock upp lite senare och storgrät.
- Mamma, jag vill inte vara ensam. Hur ska jag klara mig då?
Nu förstod jag att vår diskussion om döden kommit tillbaka och vi hade pratat om att jag skulle dö en dag.
Jag förklarade att han kommer klara sig eftersom han antagligen är vuxen och kanske har egna barn då. Jag skulle vara farmor till barnen och Isak skulle bo någon annanstans iaf.

- Men var bor de då? Och vad heter deras mamma?
Här fortsatte jag med att säga att jag inte får bestämma vad barnens mamma heter, utan att han själv ska bestämma vem han vill leva med när han blir stor.
Svaret accepterades.

Henrik och jag berättade att vi var mer än 30 år när vi träffades och att vi inte visste innan att det skulle bli vi som var Isaks föräldrar. Vi jämförde med hur gamla våra föräldrar är och gammelmormor som är 85.
Nu lugnade Isak sig mer och så sa han:
- Men hur ska de veta vem du var då? Hur ska de komma ihåg dig?
- Henrik berättade att det som finns i minnet kan inte tas ifrån en, sen pratade vi om fotografier och att om man har kort på folk så kommer man ihåg dem bättre.
- Har vi kort på er? var ju en naturlig följdfråga.
- Jajamensan, det finns kort på oss.
- Finns det kort på morfar?
- Jodå, vi har kort på morfar, men eftersom han och mormor snart kommer till oss så kan du själv få ta kort på dem också. Imorgon ska vi träffa farmor och farfar också och då får du ta kort på dem så har du kort på alla och kan minnas vem du vill.

Efter detta blev Isak lugn och somnade till slut bredvid oss i soffan....
Korten som han tog???
De kommer att publiceras här snart.....

Hej,  jag heter Isak och jag är 5 år!
Så presenterar vår äldste son sig med en sträckning på kroppen.

Att vara 5 år är tydligen något magiskt, då kan man allt och man är störst, bäst och vackrast.
Självförtroendet som den lille killen har är verkligen avundsvärt!
Igår var vi på bvc och kollade upp Isak, det var hans sista bvc-besök vilket känns konstigt. Tänk att vår lille kille är så stor, han har nog rätt ändå =)

Han har iaf helt klart lagt på sig i vikt så det inte är någon fara även om han inte är en tungviktare. Idag väger han 17,3 kg till en längd på 111,5 cm.
Vi satt och läste i en bok när Isak hämtades och det imponerade lite på sköterskan.
- Åh, kan du läsa? ja och jag kan skriva brev till mormor på datorn, svarar Isak.
Han läser och kan räkna till 100.
Stackars bvc-tanten frågade hur långt han kan räkna och där fick vi sitta ett tag....
Sen fick Isak frågan vad han ska bli när han blir stor, spännande tyckte jag för det varierar från dag till dag och lite beroende på hans humör och vad han sett senast.
Idag svarade Isak att han ska köra kran när han blir stor.

Hon tyckte att Isak är väldigt duktig och vetgirig och det vi funderar på när det gäller hans drömmerier och att han ibland är okontaktbar trodde hon inte var någon fara, utan att det bara bottnar i att Isak funderar på hur saker och ting fungerar.
Enligt henne är han en normal, vetgirig och duktig 5-åring.
Det kändes skönt att höra...

Han fick tillbaka en bild som han ritade som 4-åring, ett självporträtt. Åh vad han funderade när han såg den(konversation mellan bvc-tanten och Isak):
- Men, den har inga armar!
- Jo, du har ritat ett långt streck här.
- Hmm, MEN benen sitter ju på huvudet! Vad konstigt! Haha.
- Jo men du har ritat hår så det är lite detaljer.
- Ja, men benen på huvudet. Haha.
- Och du kunde skriva ditt namn redan då.
(Här svarar inte Isak för det har han kunnat så länge så han förstår inte ens att det skulle vara något speciellt)